Många uppfattar acceptans som att man ska vara nöjd med livet så som det är och inte sträva efter förändring. Men att acceptera betyder inte att man ger upp. Tvärtom!
Med acceptans menas (så som jag har lärt mig och tolkar det) att man accepterar att det är som det är just nu. Man backar inte för verkligheten, man lever inte i en föreställningsvärld. Man lägger inte all sin energi på att önska att livet vore annorlunda. Man accepterar och lägger sin energi på att förändra det man kan. Om man nu vill det.
Med acceptans menas att man helt och fullt accepterar livet så som det är just nu, utan vare sig bitterhet, sorg eller sura miner. Inte så lätt alla gånger, eller hur? Men det är troligen först då man kan acceptera på riktigt och lägga det som har varit bakom sig.
När man har accepterat det som är, fullt ut, så har man liksom "fast mark under fötterna". Man får bra avstamp när man vill ta sig vidare. Utan acceptans är det som om man befinner sig på ett fluffigt låtsasmoln, och därifrån får man liksom ingen riktig fart framåt.
Livet måste hanteras. Ibland kan det hända saker som gör det svårt. Om man dessutom, ovanpå "problemet", lägger på skuld och skam, rädsla för vad andra ska tycka, letande efter syndabock, bitterhet o.s.v. kan det som händer verka gigantiskt och ohanterligt. Men om man fullt ut accepterar att det är just så som det är nu, så växer inte det ursprungliga problemet. Det blir inte gigantiskt stort utan ganska hanterbart.
Acceptans är stort. Det är så enkelt i teorin men kan vara en riktigt stor utmaning i verkliga livet. Min uppfattning är att acceptans kan ha magiska effekter. Stora problem krymper, blir små och behändiga. Små problem försvinner i tomma intet.
Hur gör man då, om man vill kunna acceptera?
Man gör på samma sätt som när man vill lära sig exempelvis att spela ett instrument.
MAN ÖVAR!
Lycka till :)
/Lena
(Bilderna här är från växthuset i Göteborgs botaniska trädgård.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar